Larmet gick till Tåby gård, brandkåren med rökdykare fick jobba hårt!

I vintras så hade vi ju nåt väldigt roligt för oss här på Tåby gård, som vi inte fick berätta förrän det var slut. Lovade att skriva om det då, men så har tiden försvunnit...som den brukar ;-) Nu hittade jag foton i Jörgens mobil och fick ett ryck att berätta vad det var som hände igentligen här hemma på måndagskvällarna!

Rökfyllning.
Kl 18:00 rökfylls snickarverkstan här hos oss av Brandchefen Janne Båvemyr. När lokalen var rökfylld så "går larmet". Janne ringer upp till de brandmän som sitter på brandstationen och väntar och "larmar" att han har åkt förbi en gård och det är kraftig rökutveckling från en snickeriverkstad...han vet inte vart det är, men ger dem kodnummret. Säger att det kan finnas personal kvar därinne. Han informerar dem också då om att ingen vattenslang får användas vid övningen utan de får hitta på nåt annat att "leda sig med".

Vi går för att sätta oss på plats och Nathalie sätter sig till vänster innanför dörren, Jörgen i bilverkstan och jag själv ska ta mig längst in i verkstan. EN sak, stod inte där den skulle och helt plötsligt så blev jag helt desorienterad. Väldigt osäker på VAR i verkstan jag igentligen befann mig så det var bara krypa på alla fyra tills jag hittade mitt ställe.

Brandbilen och kvällens övningsgrupp kommer och sätter upp strålkastaren...de försöker pumpa Janne på information, men han har ingenting att ge dem då han är en "förbipasserande" ;-) Däremot har han "fått tag i" ägaren som tror det kan finnas 7-8 personer kvar i byggnaden. Rökdykarna gör sig färdiga och jag sitter inne i mörkret och lyssnar på rökmaskinen som fortsätter pumpa ut rök. Lyssnar efter Nathalie i tron om att hon kanske är rädd där i dimman, men inte ett ljud. Sedan hör jag dörren öppnas och väsandet från gasmaskerna och brandmännens komunikationsradio där de komunicerar flitigt med varandra...Hör Janne berätta att han fått information om att det kan finnas ett litet barn i byggnaden också.

De har ju övningsdockor i barnstorlek också, så det tycker de väl inte är nåt konstigt, men brandmännen har faktiskt ingen aning om att det den här gången finns riktiga människor att rädda :-D

Jag ser inte handen framför mig ens en gång, men väsandet från gasmaskerna låter som om de bara är några meter ifrån mig...helt plötsligt ropar någon "LIVRÄDDNING!" och så hör jag hur snopna de blir :-D... "det är en riktig" säger de och jag hör hur de "räddar" Nathalie :-). De kommer in igen och jag hör skrammel och nån bräda som ramlar. Vi blev inte tillåtna att städa innan utan det skulle vara "på riktigt".

Efter en stund så hittar de mig och jag slappnar av allt jag kan och känner mig som en säck potatis...brandmannen får ett bra grepp och börjar släpa mig mot dörren med orden "det här var en tung än".....hm...ingen kommentar ;-) Nu tappar de dock repet de har för att hitta ut, så jag blir släpad runt halva verkstan i cirklar och kläderna åker längre och längre upp på kroppen....En gång lägger brandmanne ner mig på golvet för att få ett nytt grepp men får inte riktigt koll på hur jag hamnade....den ena säger plötsligt, "den ligger på mage"...de rullar runt mig, hittar armarna igen och tar ett nytt grepp. När de efter en halvtimme äntligen hittar dörren så släpas jag ut med jackan under armhålorna :-D *Brrr*

Det rök bra när de öppnade dörren för att gå på jakt efter fler att rädda.

Efter en stund hade de även hittat Jörgen och ett antal övningsdockor att rädda. Efteråt så vädrades lokalerna ut och det var väl tur att detta skedde kvällstid för nu kunde man verkligen tro att verkstan stod i brand på riktigt. Sedan fick de gå in och se hur lokalerna såg ut igentligen och prata lite om övningen.

Himla kul var det, men lite frustrerande att inte få berätta det för någon. Det är ett litet samhälle och barnen har klasskompisar vars föräldrar jobbar på brandkåren. Det skulle ju vara hemligt för alla tills dess de tre lagen varit här :-) Oliver kom hem från Gran Canaria lagom för att vara med den sista gången.

Mest imponerad är jag av Nathalie, som tordes gömma sig i denna mörka, rökfyllda verkstad...bli räddad av riktiga rökdykare och sedan hålla helt tyst om det i tre hela veckor!

NU, ska jag faktiskt sätta mig och scrappa lite grann ;-)

Glöm vinterbilderna och njut av sommarvärmen!

Kram

Elisabeth